För att visualisera alla människor har de också konstruerat en graf över twittrare där du kan hitta dig själv och se var du ”hör hemma”. Jag själv finns, föga förvånande, i ”mediebubblan” (orange) bland annat löst folk.
Jag vill starta en gruppblogg om politisk kommunikation med ett gäng andra som delar samma intresse. Tanken är att dra ned byxorna på låtsasargument som förs fram i den offentliga debatten. Ett exempel är detta om att förbjuda hålla i hand eftersom det leder till sex, som jag såg nyss (fast vi ska hålla oss till Sverige).
Vad ska vi blogga om? Ett givet ämne är såklart fallasier. När Reinfeldt eller Löfvén säger något märkligt bör vi plocka isär det. Vi kan också plocka isär argument som andra lägger fram i den offentliga debatten, till exempel på Newsmill, Rapport eller i DN. Om du tittar på nyheterna och tänker ”ingen kan väl ta det där ad hominem-argumentet på allvar?” så är du rätt person.
Vad ska vi INTE blogga om? Varken faktapåståenden (är påstående P sant eller ej?) eller ta ställning för eller emot ett parti eller ideologi. Det är inte undersökande journalistik eller opinionsbildning vi ska syssla med. Stilfigurer eller utformning och liknande är inte heller av större intresse (tycker jag, åtminstone).
Vilka ska blogga? Tanken är att samla fyra till sex personer med lite olika bakgrund. Det är bara bra om den ene är renrasig retoriker och den andre har vänsterprasslat med idéhistoria eller analytisk filosofi (eller något annat). Du bör såklart dela intresset för språk och politik och anse att politik bör belysas ur ett sådant perspektiv.
Vilka skriver vi för? Inte akademiker. Det är viktigt att påpeka att det ska vara enkelt och lättillgängligt som vem som helst kan förstå. Akademiker i ämnet förstår ju redan när en fallasi används i en debattartikel eller i en tv-intervju. Inläggen bör vara rätt korta, kanske en A4 eller två.
Tar det inte väldigt mycket tid? Inte nödvändigtvis. Jag har nästan alltid ett fullt schema, men genom att gå ihop ett gäng så blir det dels kontinuitet i publiceringen och dels lättar arbetsbördan på alla inblandade. Men det är viktigt att tänka på att det är ett hobbyprojekt. Vi gör det vi själva vill göra, i den takt vi vill.
Vem är jag? Jag är i första hand medievetare, men också patologiskt intresserad av politisk kommunikation, filosofi och retorik (liksom pragmadialektik). Jag har varit/är också redaktör för en del sajter och tidningar och skulle därför gladeligen ta på mig det övergripande redaktionella jobbet (försök stoppa mig!).
Inspiration kommer bland annat från Ekonomistas, en blogg där ett gäng nationalekonomer skriver korta och intressanta inlägg om samhället i allmänhet och ekonomi i synnerhet. Tänk dig Ekonomistas fast om politisk kommunikation.
Vad säger du? Kontakta gärna mig via Twitter eller e-post och berätta vad du tycker. Eller skriv en kommentar. Det jag skrivit ovan är utkastet till en idé som förhoppningsvis kan mynna ut i något intressant.
Ju mindre information det finns för medierna att rapportera vid en speciell händelse, desto mer spekuleras det. Humorserien That Mitchell and Webb Look drar det hela ett steg längre.
Vad tycker du? Var vänlig och skriv hela din arsenal av oinformerade tyckanden i kommentarsfältet nedan.
Mycket av det som skrivs, i synnerhet produkt- och företagspresentationer, är rena skräpet. Och det finns ett enkelt sätt att upptäcka om det man skriver är innehållslöst pladder.
Ta det här som exempel, ett företag i byggbranschen:
Vi har mycket bred erfarenhet av bygg- och fastighetsbranschen och arbetar alltid med kundens bästa i fokus. Vi jobbar enligt kundens behov och önskemål.
Det låter väl bra? Men hur skulle det se ut om vi bytte ut till dess motsats?
Vi har mycket smal erfarenhet av bygg- och fastighetsbranschen och arbetar alltid med kundens sämsta i fokus. Vi jobbar inte enligt kundens behov och önskemål.
Det låter ju helt orimligt. Inget företag i världen skulle någonsin profilera sig med att göra det sämsta för sina kunder. Att säga någonting självklart och uppenbart (”kundens bästa i fokus” och ”kundens behov och önskemål”) tillför därför ingenting. Det är underförstått och så naturligt att det nästan är dumförklarande att påpeka. Vilket företag tar sig an kunder som de sedan inte lyssnar på? Vilket företag försöker göra det sämsta för sina kunder?
Däremot, när det gäller mycket smal erfarenhet av bygg- och fastighetbsranschen, så är det inte uppenbart orimligt. Det finns många tillfällen där nisch är av godo. Det påståendet är därför inte alls dåligt eller felaktigt, utan snarare en konkurrensfördel.
Substitutionstestet, som det här kallas, är användbart när du skriver produktpresentationer, företagspresentationer eller utvecklar din unique selling proposition, USP, som är en kort mening som beskriver fördelarna med din produkt eller tjänst. Då kan du enkelt se om det du säger är vettigt, eller om det omedelbart ska slängas i papperskorgen.
Visste du att lite alkohol kan göra dig mer kreativ? Nu vet du i alla fall det.
Om du behöver tänka kreativt på ett sätt som du normalt inte gör, så kan ett glas alkohol vara positivt för problemlösning, visar ny forskning. Som en av forskarna, Jennifer Wiley, säger:
So the bottom line is that we think being too focused can blind you to novel possibilities, and a broader, more diffuse or more flexible attentional state may be needed for creative solutions to emerge. Some folks may choose a pint of ale as their muse, others can choose one of these other contexts [...]
Så du vill piffa upp ditt twittrande? Göra det lite roligare? Vad bra, då ska du få några nybörjartips på hur man tar sig igenom snårskogen av dumheter till en plats där du är fri från källkritik och annat elitistiskt nonsens.
Skicka vidare först, tänk sedan aldrig. Att tänka hinner man inte med i den digitala tidsåldern, det tillhör förra sekelskiftet. Retweeta och skicka vidare så fort något intressant dyker upp! Ta alltid tillfället i akt – om någon källgranskar kan det vara för sent.
Det som står på nätet är sant. Och även om det visar sig vara falskt så finns det nog ett korn av sanning mitt bland alla lögner ändå.
Det orimliga är rimligt. Kom ihåg att det som är orimligt är extraordinärt och därmed mer spännande. Det är dessutom det roliga och spännande som sprids vidare. Och om det sprids vidare är det ju sant, så det innebär att det orimliga är rimligt. Logiken är lika klar som ett immigt plexiglas.
Ju fler som säger det, desto sannare är det. Ta din tilltro till att dina medmänniskor på Twitter omedelbart lyckats urskilja fakta från fiktion. Om ni är tillräckligt många som retweetar så finns det säkert någon som har gjort en ordentlig källgranskning. Varför skulle någon annars skicka det vidare?
Beskyll innan det är för sent. När man bara har 140 tecken på sig måste man förenkla och förkorta. Ställ inte frågor om vad han eller hon menar, utan skandera omedelbart ”Han är rasist!” eller ”Hon rakar sig inte under armarna!”, eller annat passande slagord värdigt mediet. Använd lämplig hashtag för att fortplanta din bitterhet.
Aftonbladet ljuger aldrig. En bra tumregel är att kvällstidningar i allmänhet och Aftonbladet i synnerhet aldrig ljuger. Det är nämligen så att sanningen är oerhört viktig och det som är viktigt ska man vara försiktig med (vilket Aftonbladet har förstått).
Skriv under mycket svår stress. Ju stressigare liv du har, desto fortare måste du sprida vidare faktauppgifter som du inte har läst, men likväl ställer dig helhjärtat bakom. Finn styrkan i att det åtminstone har retweetats hundra gånger.
Blockera folk med fel åsikter. Det finns människor som har fel åsikter på Twitter. Dessa åsikter har de fått eftersom de inte har förstått det du vet, vad du har varit med om och vad det är som gör dig så unik. Blockera dem så att de lär sig en läxa.
Kalla på flocken. Som alla människor som slåss mot de onda med fel åsikter så bör du tillkalla pöbeln och driva den i en fråga som ingen riktigt satt sig in i. Det är också fördelen. Blotta tillstymmelse till kunskap hotar pöbelns existens och det får under inga omständigheter finnas (mer än som slagord).
Det var sant för dig. Om något mot förmodan avslöjats som en lögn, kan du alltid finna tröst i att det åtminstone var sant för dig.
Jag hoppas tipsen är till din belåtenhet. Och för Guds skull, sprid dem inte vidare för då kanske Aftonbladet vill anställa mig.
Då jag arbetar med flera olika medier har jag svårt att hålla allt i huvudet och behöver ett verktyg som hjälper mig. Post it-lappar på väggen gillar jag, men omgivningen blir inte så vacker då. Dessutom kan jag inte ta dem med mig. Det är här Trello kommer in i bilden.
Trello kan närmast beskrivas som att göra-listor som fästs direkt på webbplatsen likt post it-lappar. Hela gränssnittet är intuitivt och för mig var det därför ingen inlärningskurva alls, utan jag kunde börja arbeta i det direkt, vilket jag gillar väldigt mycket.
Så här ser min arbetsyta ut för tillfället:
Som synes i bilden samlar jag olika typer av projekt där, i nuläget arbetar jag med en bok, en kortfilm och ett par webbplatser. Jag organiserar alltså allt mitt arbete i Trello (i stora drag) och använder sedan specifika verktyg för delmomenten i varje projekt.
En vanlig kalender, på papper, är något jag inte heller klarar mig utan. Jag har aldrig gillat digitala kalendrar trots att jag är en webbnörd som dessutom utvecklat kalenderapplikationer.
Även om jag för tillfället använder Trello ensam så fungerar det ypperligt i team. Eller rättare sagt, det är gjort för att användas i team. Kolla på videon så fattar du galoppen:
Trello is a collaboration tool that organizes your projects into boards. In one glance, Trello tells you what’s being worked on, who’s working on what, and where something is in a process.
Kort och gott, om du vill ha ett verktyg som bara fungerar utan att du behöver lära dig något, och dessutom arbetar i ett team, är Trello något du bör titta närmare på. Det fungerar ju som synes utmärkt även för oss som inte arbetar i team. Och ja, det är gratis.
Mina verktyg för att utveckla webbplatser
Trello använder jag för en överblick över alla mina pågående projekt. Jag gillar att man ser allt på en enda skärm, och en stor monitor förenklar det.
För webbutveckling använder jag vanligtvis scrum-influerade metoder. När jag säger influerad innebär det att jag inte följer den fullt ut, utan använder en slags iterativ process där jag gör saker i små steg och utvärderar – inte helt olikt scrum. Att jobba ensam med scrum är dock meningslöst, därav förenklingen.
Till det har jag testat en betaversion av PangoScrum ett tag, men tycker det är något invecklat (gränssnittet är inte intuitivt). Därutöver har jag använt BaseCamp i flera år för att hantera att göra-listor för enskilda projekt och iterationer i dessa projekt. Det fixar biffen utan besvär.
Jag använder också HighRise för att hantera kontakter. Jag är tillräckligt paranoid för att undvika Gmail för det. De har redan tillräckligt med data om mig. I övrigt använder jag också Remember The Milk som att göra-lista för rent personliga uppgifter (av typen ”tvätta bilen” och ”släng grejer på tippen”).
Det är några av de webbapplikationer jag använder för att organisera mitt arbete. Vad använder du själv?
